Men det kom inga. Det var helt tyst kring det stora bordet i sockenstugan.
Prästen såg upp: först på klockaren, nej, han teg, så på kyrkvärdarna, så på de myndiga bönderna och brukspatronerna. De tego alla. De höllo läpparna hårt sammantryckta och sågo smått förlägna ned mot bordet.
»De vänta på att någon skall börja,» tänkte prästen.
Den ena kyrkvärden harsklade sig.
»Jag menar det är en rar präst vi ha,» sade han.
»Vördig biskopen har själv hört hur han predikar,» inföll klockaren.
Biskopen talade något om täta mässfall.
»Prästen får ha lov att vara sjuk, han som envar annan,» menade bönderna.
Biskopen gjorde en antydan om deras missnöje med prästens levnadssätt.
De försvarade honom med en mun. Han var så ung, prästen deras, det var ingen fara med honom. Nej, ville han bara ständigt predika så, som han hade gjort i dag, ville de inte byta bort honom mot biskopen själv.
Det fanns inga anklagare, det kunde inte finnas någon domare.
Prästen kände hur hjärtat vidgades och hur lätt blodet flöt genom ådrorna. Nej, att han inte längre gick bland fiender, att han hade vunnit dem, då han tänkte det minst, att han skulle få fortfara att vara präst!
Efter visitationen åto biskopen och skol-
