sjungit. De äro tyngda av vin, uttömda på krafter och sova en sömn, djup som dödens.
Denna välsignade sömn håller på att rädda dem.
Folket börjar tro, att detta lugn döljer en fara. Vad, om det betyder, att kavaljererna redan äro ute att skaffa hjälp? Vad, om det betyder, att de stå vakna med fingret på trycket, på vakt bakom fönstret eller dörren, färdiga att fälla den förste, som inträder?
Dessa män äro sluga, stridbara, något måste de mena med sin tystnad. Vem kan tro det om dem, att de skulle låta överraska sig i sitt ide som en björn?
Folket vrålar fram sitt »elden är lös» gång på gång, men intet hjälper.
Då, när alla bäva, tar majorskan själv en yxa och spränger den yttre dörren.
Så rusar hon ensam uppför trappan, rycker upp dörren till kavaljersflygeln och ryter inåt rummet: »Elden är lös!»
Det är en röst, som finner bättre genklang i kavaljerernas öron än folkets skrål. Vana att lystra till den stämman, störta på en gång tolv män upp ur bädden, se eldskenet, rycka till sig kläderna och störta utför trappan ut på gården.
Men i porten står den stora mästersmeden och två handfasta mjölnardrängar, och stor nesa övergår då kavaljererna. Allteftersom de komma ned, gripas de, kastas omkull på marken och få fötterna bundna, därpå bäras de utan vidare bort i det åkdon, som för var och en av dem är bestämt.
