skulle lyfta den dödade kon ur båset, och föllo över honom med bössa och kniv. Kon togo de från honom och det ena ögat, men livet bärgade han.
Ja, sannerligen äro inte kavaljererna och han gamla bekanta. Skogskonungen mindes nog hur de kommo över honom en annan gång, då han och hans höga gemål just hade lagt sig ned till vintersömn i den gamla kungaborgen här på Gurlita klätt och hade ungar i boet. Han mindes nog hur de föllo över dem oförvarandes. Nog kom han undan, vräkande åt sidan allt, som hejdade, men halta måste han för livet av ett skott, som han då fick i låret, och då han om natten vände åter till kungaborgen, var snön rödfärgad av hans höga gemåls blod, och de kungliga barnen voro bortförda till slätten för att växa upp där och bli människors tjänare och vänner.
Ja, nu darrar marken, nu skakas drivan, som täcker idet, nu bryter han sig ut, den stora björnen, den gamla kavaljersfienden. Giv nu akt, Fuchs, gamla björndödare, giv nu akt, Beerencreutz, överste och killespelare, giv nu akt, Gösta Berling, hjälte i hundra äventyr!
Ve över alla poeter, alla drömmare, alla kärlekshjältar! Där står nu Gösta Berling med fingret på trycket, och björnen kommer rätt emot honom. Varför skjuter han inte, vad tänker han på?
Varför sänder han inte genast en kula in i den breda bringan? Han står på rätta platsen för att göra det. De andra komma inte åt att skjuta
