nisten nere på Sundsbron och sprungit rätt på honom. Han griper honom för bröstet och lyfter honom på rak arm utöver broräcket och lovar dyrt och heligt, att han skall kasta honom ned i sundet, om han inte ger honom den lilla fina jungfrun. Den lille tysken vill dock inte ge med sig, han sprattlar och skriker, och nej säger han alltjämt, fastän han djupt under sig ser den svarta fåran av öppet vatten forsa fram mellan vita bräddar.
»Nej, nej!» skriker han. »Nej, nej!»
Och ovisst är det om inte klockaren i sin vrede låtit honom dansa ned i det kalla, svarta vattnet, ifall major Fuchs inte just då hade kommit ned på bron. Nu blir klockaren rädd, sätter ned Faber på fast mark och springer sin väg, det fortaste han kan.
Den lille Faber faller nu majoren om halsen för att tacka honom för sitt liv, men majoren skuffar undan honom och säger, att detta är ingenting att tacka för. Majoren har ingen kärlek för tyskar, alltsedan han låg i kvarter i Putbus på Rügen under pommerska kriget.
Han hade aldrig i livet varit så nära att svälta ihjäl som under den tiden.
Så vill den lille Faber springa upp till länsman Scharling och anklaga klockaren för mordförsök, men majoren låter honom veta, att sådant inte lönar sig där i landet, ty där kostar det ingenting att slå ihjäl en tysk.
Då lugnar sig den lille Faber och bjuder ma-
146
