Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

förstörelsens ängel på domens dag och släpat samman vad han ville sälja. Kökets tillhörigheter: de svarta grytorna, trästolarna, tennstopen, kopparfaten, allt detta fick vara i fred för honom, ty hos dem fanns intet, som påminde om Marianne; men detta var också det enda, som undkom hans vrede.

I Mariannes rum bröt han in, förhärjande allt. Hennes dockskåp stod där och hennes bokhylla, den lilla stolen, som han hade låtit snickra åt henne, hennes nipper och kläder, hennes soffa och säng, allt detta måste bort.

Och sedan gick han ur rum i rum. Han rev till sig allt, som han fann misshagligt, och bar stora bördor ned i auktionsrummet. Han flåsade under tyngden av soffor och marmorskivor; men han höll ut. Och han vräkte samman allt i förfärlig villervalla. Han hade slagit upp skänkarna och tagit fram det präktiga familjesilvret. Bort med det! Marianne hade vidrört det. Han fyllde famnen med snövit damast och med glatta linnedukar med handsbred hålsöm, ärligt hemmagjort arbete, frukterna av många års mödor, och vräkte ned alltsamman på högarna. Bort med det! Marianne var inte värd att äga det. Han stormade genom rummen med högar av porslin, föga aktande sig för att bräcka tallrikar i dussinvis, han grep de äkta kopparna, på vilka familjevapnet var inbränt. Bort med dem! Må vem som vill begagna dem! Han vältrade ned berg av sängkläder från vinden: bolstrar och kuddar så mjuka, att man i dem sjönk

162