stugan och på gården funnos köparna. Det var mycket folk, mycket stojande och munterhet. Inropen voro täta, och auktionen livlig. Men vid brännvinsankaren, med all sin egendom i gränslöst virrvarr bakom sig, satt Melchior Sinclaire, halvfull och halvgalen. Håret reste sig i sträva tovar över hans röda ansikte, ögonen rullade, bistra och blodfyllda. Han skrek och skrattade, som om han hade varit i sitt bästa lynne, och envar, som hade gjort ett gott bud, kallade han fram till sig och bjöd på en sup.
Bland dem, som sågo honom där, var också Gösta Berling, som hade smugit sig in bland hopen av köpare, men som undvek att komma inför Melchior Sinclaires ögon. Han blev betänksam vid den synen, och hans hjärta sammantrycktes som vid förkänslan av en olycka.
Han undrade mycket var Mariannes mor kunde finnas under allt detta. Och nu gick han, motspänstig i sin vilja, men driven framåt av ödet, att söka fru Gustava Sinclaire.
Han fick gå genom många dörrar, innan han fann henne. Den store brukspatronen hade ett kort tålamod och föga lust till jämmer och kvinnors klagan. Han hade tröttnat på att se hennes tårar flyta vid det öde, som övergick hennes hems skatter. Han blev rasande över att hon kunde begråta linne och sängkläder, då vad som mera var, hans sköna dotter själv, var förlorad, och så hade han med knutna näven jagat henne framför sig genom våningen ut i köket ända in i skafferiet.
164
