Jag begriper inte, att jag har kunnat låta dem bli så fulla av skräp.»
»Tant har så mycket att ställa med,» sade Gösta urskuldande.
»Ja, det må du tro. Om jag inte är med överallt, så kommer varken vävstol eller spinnrock i rätt takt. Och om …»
Här stannade hon och torkade en tår ur ögonvrån.
»Gud hjälpe mig, så jag talar!» sade hon. »Jag lär väl inte ha något att se efter mera, jag. Han säljer ju bort allt, vad vi ha.»
»Ja, det är ett elände,» sade Gösta.
»Du vet den stora spegeln i förmaket, Gösta. Den var så märkvärdig, för glaset var helt i den, utan skarv, och det var inget fel alls på förgyllningen. Jag hade fått den av min mor, och nu vill han sälja den.»
»Han är galen.»
»Du må väl säga det. Det är väl inte stort bättre med honom. Han slutar inte, förrän vi få gå och tigga på landsvägen, vi som majorskan.»
»Så långt skall det ändå inte gå,» svarade Gösta.
»Jo, Gösta. Då majorskan gick bort från Ekeby, spådde hon oss olycka, och nu kommer den. Hon skulle inte ha låtit det ske, att han hade fått sälja Björne. Och tänk du, hans eget porslin, de äkta kopparna från hans eget hem, skola säljas. Majorskan skulle inte ha tillåtit det.»
»Men vad är det åt honom?» frågade Gösta.
»Å, det är bara det, du, att Marianne inte har
166
