Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

mig bort. De säga jämt härhemma, att jag ingenting förstår. Jag skall inte missunna dig Marianne, Gösta, om du kan göra henne lycklig. Det är inte så lätt att göra en kvinna lycklig, Gösta.»

Gösta såg på henne. Hur hade nu också han kunnat höja sin röst i vrede mot en sådan människa som hon? Förskrämd och utjagad var hon, men med ett så gott hjärta.

»Tant frågar inte efter hur Marianne har det,» sade han sakta.

Hon brast uti gråt.

»Blir du inte ond, om jag frågar dig?» sade hon. »Jag har längtat efter att fråga dig hela tiden. Tänk, jag vet inte mer om henne, än att hon lever! Inte en hälsning har jag fått från henne på hela tiden, inte en gång, när jag skickade kläder till henne, och så tänkte jag, att du och hon inte ville låta mig veta något om henne.»

Gösta stod inte ut längre. Han var vild, han var yr — stundom måste Gud sända sina vargar efter honom för att tvinga honom till lydnad —, men den gamlas tårar, den gamlas klagan var honom värre att tåla än vargars tjut. Han lät henne veta sanningen.

»Marianne har varit sjuk hela tiden,» sade han. »Hon har haft smittkopporna. Hon skulle komma upp i dag och ligga på soffan. Jag har inte sett henne sedan första natten.»

Fru Gustava stod med ett språng på golvet. Hon lät Gösta stå där och rusade utan ett ord vidare in till sin man.


168