han tog hennes huvud mellan sina händer och kysste henne; men sedan fann han inga ord. Hjärtat började slå så häftigt, som om det ville spränga bröstet.
Kopporna hade gått fram över det fagra ansiktet. Hyn hade blivit grov och ärrig. Aldrig mer skulle det röda blodet skimra fram på kinderna, eller de fina blå ådrorna synas vid tinningen. Ögonen lågo matta under svullna ögonlock. Ögonbrynen voro bortfallna och vitögats emaljglans var bruten i gult.
Allt var förhärjat. De djärva linjerna voro förbytta i grova och tunga.
De voro inte få, som sedermera sörjde Marianne Sinclaires gångna fägring. Runtom i Värmland klagade folket över förlusten av hennes ljusa hy, hennes blixtrande ögon och blonda hår. Där skattas skönheten som ingenstädes. Det glada folket sörjde, som om landet hade mistat en ädelsten i sin äras krona, som om tillvaron hade fått en fläck på sin solglans.
Men den första man, som såg henne, sedan hon hade mistat sin skönhet, hängav sig inte åt sorg.
Outsägliga känslor fyllde hans själ. Ju längre han såg på henne, dess varmare blev det inom honom. Kärleken växte och växte som en flod om våren. I vågor av eld vällde den fram ur hans hjärta, den fyllde hela hans varelse, den steg honom upp i ögonen som tårar, suckade på hans läppar, darrade i hans händer, i hela hans kropp.
