Gården var tyst och ödslig. Inte ett ljud hördes i det stora huset. Men brukspatronen blev inte otålig. Han visste, att kvinnor behöva mycken tid på sig, innan de bli i ordning.
Han satt och såg på duvslaget. Fåglarna hade galler för gluggen. De voro instängda, så länge vintern varade, för att höken inte skulle utrota dem. Tid efter annan kom en duva och stack sitt vita huvud ut mellan maskorna.
»Hon väntar på våren,» sade Melchior Sinclaire. »Men hon får ha tålamod än så länge.»
Duvan kom så regelbundet, att han tog upp klockan och gav akt på henne med uret i hand. Precis var tredje minut stack hon ut huvudet.
»Nej, min lilla vän,» sade han, »tror hon våren blir färdig på tre minuter? Hon får lära sig vänta.»
Och vänta fick han själv; men han hade god tid.
Hästarna skrapade först otåligt i snön, men så blevo de sömniga av att stå och blinka i solskenet. De lutade samman sina huvuden och sovo.
Kusken satt rak på bocken med piska och tömmar i hand och ansiktet vänt rätt mot solen och sov, sov, så att han snarkade.
Men brukspatronen sov inte. Han hade aldrig varit mindre betänkt på att sova. Sällan hade han haft nöjsammare timmar än under denna glada väntan. Marianne hade varit sjuk. Hon hade inte kunnat komma förr, men nu skulle hon komma. Å, naturligtvis skulle hon det. Och allt skulle bli gott igen.
178
