Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

utanför. Den som blott vore utan öron! Den som blott kunde låta bli att vara nyfiken! Den som blott kunde vänta i ro!

Den store Melchior Sinclaire skrattade så, att han fick tårar i ögonen, åt de dumma kvinnfolken inne i kupan och åt den kvicka, gulgröna kanaljen därutanför.

Det är då ingen konst att vänta, när man är fullt säker på sin sak, och när det finns så mycket att förströ tankarna med.

Där kommer den stora gårdshunden. Han smyger fram på yttersta tåspetsarna, håller ögonen på marken och svänger smått med svansen, som om han ämnade sig åstad i det likgiltigaste ärende. Med ens börjar han ivrigt gräva i snön. Helt visst har den gamla skälmen där gömt orättfånget gods.

Men just som han lyfter huvudet för att titta efter om han nu kan förtära det i ro, blir han helt snopen vid att se två skator framför sig.

»Tjuvgömmare!» säga skatorna och se ut som samvetet självt. »Vi äro polisbetjänter, vi. Hit med tjuvgodset!»

»Å, tyst, era rackare! Jag är gårdsfogden.»

»Just den rätta!» håna de.

Hunden kastar sig över dem, och de fly med tröga vingslag. Hunden rusar efter, hoppar och skäller. Men medan han jagar den ena, är den andra redan tillbaka. Hon flyger ned i hålet, sliter i köttstycket, men orkar inte lyfta det. Hunden rycker till sig köttet, håller det mellan tassarna och biter i det. Skatorna sätta sig tätt framför honom

180