dock orolig. Hade det verkligen inträtt ett sådant omslag hos honom, att han inte mer kunde tycka om henne?
»Gösta!» sade hon. »Var jag självisk, när jag gick till Sjö efter majoren? Jag mindes nog, att de hade kopporna där. Inte heller är det gott att gå ute i tunna skor i köld och snö.»
»Kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och välgärningar,» sade Gösta.
»Du vill då, att vi skola vara främlingar hädanefter, Gösta?»
»Det vill jag.»
»Gösta Berling är mycket ombytlig.»
»Man brukar beskylla mig för dylikt.»
Han var kall, omöjlig att värma, och egentligen var hon själv ännu kallare. Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad.
»Gösta!» sade hon, i det hon gjorde ännu ett bemödande. »Jag har aldrig med min vilja förorättat dig, om det än kan se så ut. Jag ber dig: förlåt mig!»
»Jag kan inte förlåta dig.»
Hon visste, att om hon hade ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall. Hon ville inte förlora honom.
»Gå inte, Gösta! Gå inte i vrede! Tänk på hur ful jag har blivit! Ingen kan älska mig mer.»
»Jag gör det inte heller,» sade han. »Du får
186