blott i sitt svaghetstillstånd efter sjukdomen, som hon inte hade kunnat erfara hans makt.
O Gud, o Gud, att hon hade förlorat honom! O Gud, att hon hade vaknat så sent!
Ah, han var den ende, han var hennes hjärtas behärskare! Av honom kunde hon tåla allt. Hårdhet och onda ord från honom böjde henne blott till ödmjuk kärlek. Om han hade slagit henne, skulle hon som en hund krupit fram till honom och kysst hans hand.
Hon ryckte till sig penna och papper och skrev med förfärlig iver. Först skrev hon om sin kärlek och saknad. Sedan bad hon, inte om hans kärlek, endast om hans förbarmande. Det var något slags vers hon skrev.
Hon visste inte vad hon skulle göra för att skaffa sig lindring i denna dova smärta.
Då hon hade slutat, tänkte hon, att om han finge se detta, så skulle han dock tro, att hon älskade honom. Nå, varför skulle hon inte sända det skrivna till honom? Nästa dag skulle hon sända av det, och hon trodde nog, att det skulle föra honom åter till henne.
Nästa dag gick hon i ångest och strid med sig själv. Vad hon skrivit, föreföll henne så ömkligt och dumt. Det hade varken rim eller meter. Det var bara prosa. Han skulle väl bara skratta åt sådana verser.
Hennes stolthet vaknade också. Om han inte älskade henne mer, då var det en så förskräcklig förnedring att tigga om hans kärlek.
188
