ladugården. Vilddjuren tjöto i skogsbrynet. Dagen, människornas älskling, besegrades.
Ljuset slocknade, färgerna bleknade. Köld och fulhet var allt hon såg. Vad hon hade hoppats, vad hon hade älskat, vad hon hade verkat, tycktes henne också inhöljas i skymningens grå dager. Det var trötthetens, nederlagets, vanmaktens timme så för henne som för all naturen.
Hon tänkte på att hennes eget hjärta, som nu i sin sprittande fröjd höljde tillvaron i purpur och guld, hon tänkte på att detta hjärta kanske en gång skulle förlora sin kraft att lysa upp hennes värld.
»O, vanmakt, mitt eget hjärtas vanmakt!» sade hon till sig själv. »Kvävande gråa skymningsgudinna, en gång skall du bli härskarinna i min själ. Då skall jag se livet fult och grått, som det kanske också är, då skall mitt hår vitna, min rygg krökas, min hjärna förlamas.»
I detsamma svängde släden in på länsmansgården, och som den unga grevinnan just då såg upp, föllo hennes ögon på ett gallerfönster i en flygelbyggnad och på ett bistert blickande ansikte därbakom.
Detta ansikte tillhörde majorskan på Ekeby, och den unga kvinnan kände, att nu var hennes nöje förstört för den aftonen.
Det går väl an att vara glad, då man inte ser sorgen, blott hör henne omtalas som en gäst i främmande land. Värre är det att bevara hjärtats
200
