stryker imman av fönsterrutan för att se ut, och kommer fram till henne.
»Ett sådant elände! Å, ett sådant elände detta är!» viskar hon till grevinnan.
»Jag tycker det är nästan omöjligt att dansa i afton,» viskar grevinnan tillbaka.
»Inte är det heller med min vilja, som vi ha bal här, medan hon sitter där instängd,» svarar fru Scharling. »Hon har varit i Karlstad hela tiden, sedan hon blev häktad. Nu skall rannsakningen snart ske med henne, och därför blev hon hitförd i dag. Inte kunde vi sätta henne i det usla häktet i tingshuset, utan hon fick vara i vävkammaren i flygeln. Hon skulle ha fått vara i mitt förmak, grevinna, om inte alla dessa människor hade kommit just i dag. Grevinnan känner henne knappast, men hon har varit som en mor och en drottning för oss alla. Vad skall hon tänka om oss, som dansa här, medan hon är i så stor nöd? Väl är det, att de flesta inte veta, att hon sitter där.»
»Hon borde aldrig ha blivit häktad,» säger unga grevinnan strängt.
»Nej, det är ett sant ord, grevinna, men det var ingen annan råd, om inte ännu värre olyckor skulle ske. Inte var det någon, som förmenade henne att sätta eld på sina egna halmstackar och köra bort kavaljererna, men majoren strök ju omkring på jakt efter henne. Gud vet vad han hade tagit sig till, om hon inte hade blivit insatt. Scharling har fått lida mycken förargelse för att han häktade majorskan, grevinna. Till och med i Karlstad voro
202
