förståndets ljus, men nästan färdiga att slockna och med en vildhetens gnista lurande på djupet, så att man måste fasa och frukta för att i nästa ögonblick ha den gamla över sig, med tänderna färdiga att bita, fingrarna att klösa.
De ha nu stått där en god stund, då majorskan med ens stannar inför den unga kvinnan och ser på henne med en sträng blick. Grevinnan tar ett steg baklänges och griper fru Scharlings arm.
Majorskans drag få med ens liv och uttryck, hennes ögon se ut i världen med fullt förstånd.
»Ånej, ånej» säger hon och småler, »så illa är det ändå inte, min kära unga dam.»
Hon bjuder dem nu sitta ned och sätter sig även själv. Hon tar an en air av gammaldags ståtlighet, känd från de stora kalasen på Ekeby och kungabalerna i landshövdingeresidenset i Karlstad. De glömma trasorna och häktet och se endast den stoltaste och rikaste frun i Värmland.
»Min kära grevinna!» säger hon. »Vad kan förmå er att lämna dansen för att uppsöka en ensam gammal gumma som jag? Ni måtte vara mycket god.»
Grevinnan Elisabet kan inte svara. Hennes röst är kvävd av rörelse. Fru Scharling svarar i hennes ställe, att hon inte har kunnat dansa, därför att hon har tänkt på majorskan.
»Kära fru Scharling,» svarar majorskan, »är det nu så långt kommet med mig, att jag stör de unga i deras glädje? Ni skall inte gråta över mig, min kära unga grevinna,» fortfor hon. »Jag är
206
