om det för dig. Jag tog säd i fars spannmålsbod i morse, och nu har jag varit till kvarnen.»
»Får han inte se dig, när du kommer hemdragandes med den?»
»Du har visst gått för tidigt från mästarn. Far är borta i sockenbud, kan du förstå.»
»Det kommer någon åkande bakom oss i backen. Jag hör hur det gnisslar under meden. Tänk, om det är han, som kommer!»
Flickan lyssnade och spejade, och så började hon stortjuta.
»Det är far,» snyftade hon. »Han slår ihjäl mig. Han slår ihjäl mig.»
»Ja, nu äro goda råd dyra och snabba råd bättre än silver och guld,» sade tiggaren.
»Se,» sade barnet, »du kan hjälpa mig. Ta repet och dra kälken, så tror far, att han är din.»
»Vad skall jag sedan göra med den?» frågade tiggaren och lade repet över sina axlar.
»Dra den vart du vill nu till en början, men kom upp till prästgården med den, när det blir mörkt! Jag skall nog passa på dig. Du skall komma med säcken och kälken, förstår du!»
»Jag får försöka.»
»Gud nåde dig, om du inte kommer!» ropade flickan, i det hon sprang ifrån honom, skyndande hem före fadern.
Tiggaren vände kälken med tungt hjärta och sköt den ned till gästgivargården.
Den stackaren hade haft sin dröm, där han hade gått i snön med halvnakna fötter. Han hade
