tomma rummen voro fyllda av hemsk skräck. Så snart det blev mörkt, började hon rysa och förskräckas. Hon höll på att förgås av hemlängtan.
De långa söndagseftermiddagarna voro svårare än allt annat. De hade aldrig ett slut, varken de eller den långa rad av pinande tankar, som släpade sig fram genom hennes hjärna.
Så hände sig en dag i mars, då Sintram inte hade kommit hem från kyrkan till middagen, att hon gick in i salongen i övre våningen och satte sig vid klaveret. Det var hennes sista tröst. Klaveret, med en flöjtspelare och en herdinna målade på det vita locket, var hennes eget, ärvt från hennes föräldrahem. För det kunde hon klaga sin nöd, det förstod henne.
Men är det inte både ömkligt och löjligt? Vet ni vad hon spelar? Bara en polska, och hon, som är så hjärtans bedrövad!
Hon kan inte något annat. Innan hennes fingrar stelnade kring visp och förskärarkniv, fick hon lära sig den enda polskan. Den sitter kvar i hennes fingrar, men hon kan inte något annat stycke, inte någon sorgmarsch, inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande folkvisa, bara den polskan.
Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro åt det gamla klaveret. Hon spelar den, både då hon vill gråta och då hon vill le. Då hon firade sitt bröllop, spelade hon den, och då hon hade kommit första gången i eget hem, och likaså nu.
De gamla strängarna förstå henne nog: hon är olycklig, olycklig.
