»Se!» sade hon.
Hunden satte av inåt skogen. Anna såg inte mycket av honom.
»Kör,» sade Ulrika, »kör, så fort du kan! Nu får Sintram bud om att jag har rest.»
Anna försökte att skratta bort hennes ångest, men hon höll i sig.
»Vi få snart höra hans bjällror, skall du få se. Vi få höra dem, innan vi komma upp på toppen av nästa backe.»
Och då Disa flåsade ut ett ögonblick på toppen av Elofsbacken, hördes bjällerklang nedanför dem.
Nu blev gamla Ulrika helt tokig av ängslan. Hon darrade, snyftade och jämrade sig så som nyss i salongen på Fors. Anna ville mana på Disa, men denna vände blott på huvudet och gav henne en blick av outsäglig förvåning. Trodde hon, att Disa hade glömt när det var tid att springa och när det var tid att gå! Ville hon lära henne att dra en släde, lära henne, som kände varje sten, varje bro, varje grind, varje backe sedan mer än tjugu år tillbaka?
Under detta kom bjällerklangen allt närmare.
»Det är han, det är han! Jag känner hans bjällror,» jämrar sig gamla Ulrika.
Klangen kommer allt närmare. Ibland är den så onaturligt stark, att Anna vänder sig om för att se om Sintrams häst inte har huvudet inpå hennes släde, ibland dör den bort. De höra den än till höger, än till vänster om vägen, men de
