Förr hade hon känt försakelsens ljuvhet, nu kände hon dess bitterhet. Vad var det att uppoffra sin kärlek mot att uppoffra den älskades själ!
De körde fram till Berga under samma tystnad, men då de voro framme och salsdörren öppnades, svimmade Anna Stjärnhök för första och enda gången i sitt liv. Därinne sutto både Sintram och Gösta Berling och språkade i god ro. Toddybrickan var redan inne. De hade väl varit där minst en timme.
Anna Stjärnhök svimmade, men gamla Ulrika stod lugn. Hon hade nog märkt, att det inte var rätt beställt med den, som. hade jagat efter dem på landsvägen.
Sedan bemedlade kapten Uggla och kaptenskan saken så med brukspatronen, att gamla Ulrika fick stanna på Berga. Han gav med sig i all godmodighet. »Han ville visst inte göra henne tokig,» sade han.
O, sena tiders barn!
Jag begär ju inte, att någon skall sätta tro till dessa gamla historier. De kunna inte vara annat än lögn och dikt. Men ångern, som vaggar fram och åter över hjärtat, till dess det jämrar sig, som golvplankorna i Sintrams sal jämrade sig under den vaggande meden, men tvivlet, som ringer för öronen, såsom bjällrorna ringde för Anna Stjärnhök i den öde skogen, när bliva de till lögn och dikt?
O, att de kunde bliva det!
