nande av eldskenet och späckad av gnistor, välte fram ur den gamla grevegården. I sprakandet och suset skulle jag tro mig höra hemlösa minnens klagan, på lågornas blåa toppar skulle jag tro mig se störda vålnader sväva. Jag skulle tänka på hur sorgen förskönar, hur olyckan smyckar och gråta, som om ett tempel åt gamla gudar hade dömts till förgängelse.
Dock, tyst du, som kraxar om olyckor! Än ligger Borg och glänser på höjden av udden, skyddat av sin park av väldiga granar, och de snötäckta fälten därnedanför glittra i marsdagens stickande solsken, än höres innanför dess väggar den glada grevinnan Elisabets muntra skratt.
Om söndagarna går hon i Svartsjö kyrka, som ligger nära Borg, och samlar ihop ett litet middagssällskap. Lagmannens från Munkerud bruka komma och kaptenens från Berga och komministerns och den elake Sintram. Om Gösta Berling skulle vara kommen till Svartsjö, vandrande på Lövens is, så bjuder hon också honom. Varför skulle hon inte bjuda Gösta Berling?
Hon vet väl inte, att förtalet börjar viska om att Gösta kommer så ofta över till östra stranden för att få råka henne. Kanske han också kom för att få supa och spela hos Sintram, men det frågar man inte så mycket efter, alla veta, att hans kropp är av järn, men det är en annan sak med hans hjärta. Det är just ingen, som tror, att han kan se ett par glittrande ögon och ett ljust hår, som krusar sig omkring en vit panna, utan att bli förälskad.
246
