Men ryktet är inte mycket barmhärtigt mot de unga kvinnorna.
Då dessa gäster komma till Borg och spisa middag, bruka herrarna efter måltiden gå in i grevens rum för att sova och röka, de gamla damerna bruka sjunka ned i salongens länstolar och luta sina ärevördiga huvuden mot den höga karmen, men grevinnan och Anna Stjärnhök gå in i det blå kabinettet och utbyta ändlösa förtroenden.
Söndagen efter den, då Anna Stjärnhök hämtade Ulrika Dillner tillbaka till Berga, sitta de åter där.
Ingen på jorden är olyckligare än den unga flickan. All hennes munterhet är gången, och borta är det glada trots, som hon satte mot allt och alla, som ville komma henne för nära.
Allt, som hände henne på hemvägen, har för hennes medvetande sjunkit ned i den skymning, ur vilken det framtrollades: hon har inte ett enda klart intryck kvar.
Jo, ett, som förgiftar hennes själ.
»Om det nu inte var Gud, som gjorde det,» brukar hon viska för sig själv, »om det nu inte var Gud, som sände vargarna?»
Hon begär tecken, hon begär under. Hon spanar kring himmel och jord. Men hon ser intet finger sträckas ur skyn för att utpeka hennes väg. Inga stoder av töcken och ljus gå före henne.
Då hon nu sitter mittemot grevinnan i det lilla blå kabinettet, falla hennes blickar på en liten bukett av blåsippor, som grevinnan håller i sin
248
