Gamla fru Moreus var på sin tid ägare av många ting. Hon ägde tre glada och flitiga döttrar och en liten stuga vid vägkanten. Hon hade en samlad styver på kistbottnen, styva silkesschalar, rakryggade länstolar och kunskap i mångahanda, som är nyttigt att veta för den, som själv måste förtjäna sitt bröd.
Men det bästa hon ägde var täckbågen, som gav henne arbete året om, och roskvarteret, som gav henne glädje, så länge sommaren varade.
Nu är ock att berätta, att i fru Moreus' lilla stuga fanns en hyresgäst, en liten torr mamsell, omkring fyrtio år gammal, som bodde i ett gavelrum på vinden. Mamsell Marie, som hon alltid kallades, hade sina egna åsikter om många ting, såsom den gärna får, som sitter mycket ensam och låter sina tankar välva kring det, som ens egna ögon ha sett.
Mamsell Marie trodde, att kärleken var roten och upphovet till allt ont i denna sorgfyllda värld.
Varje kväll brukade hon, innan hon somnade, knäppa sina händer och läsa sin aftonbön. Sedan hon då hade läst Fader vår och Herren välsigne oss, slutade hon alltid med att bedja Gud bevara henne för kärleken.
»Det bleve bara elände av,» sade hon. »Jag är gammal och ful och fattig. Nej, måtte jag bara slippa att bli kär!»
Hon satt dag efter dag uppe på vindskammaren i fru Moreus' lilla stuga och stickade gardiner och dukar i fjällstickning. Alla dessa sålde hon sedan
272
