och gick sin väg, ty hon hatade kärleken och kärlekens vägar.
Men kärlekens illgärningar kände hon, och om dem visste hon att förtälja. Hon undrade på att han ännu vågade visa sig på jorden, att han inte skrämdes härifrån av övergivnas klagan och förbannelser från dem, som han hade gjort till brottslingar, av veropen från dem, som han hade kastat i förhatliga bojor. Hon undrade på att hans vingar kunde bära honom så fritt och lätt, att han inte, tyngd av kval och skam, sjönk i namnlöst djup.
Nej, ung hade hon väl varit, hon som andra, men kärleken hade hon aldrig älskat. Aldrig hade hon låtit locka sig till dans och smek. Hennes mors gitarr hängde dammig och osträngad på vinden. Aldrig knäppte hon den till bleka kärlekskväden.
Hennes mors rosenträd stod i hennes fönster. Hon gav det nätt och jämnt vatten. Hon älskade inte blommorna, dessa kärlekens barn. Bladen hängde dammiga. Spindlar lekte mellan grenarna, och knopparna slogo aldrig ut.
Och i fru Moreus' roskvarter, där fjärilar fladdrade och fåglar sjöngo, där doftande blommor sände kärleksbud till svävande bin, där allt talade om den förhatlige, där satte hon sällan sin fot.
Kom så en tid, då Svartsjö församling lät sätta in en orgel i sin kyrka. Det var sommaren före det året, då kavaljererna regerade. En ung orgelbyggare kom dit. Han blev, även han, hyresgäst hos fru Moreus och blev inhyst, han ock, i ett litet gavelrum på vinden.
274
