barmen, sådan han såg henne med grått hår, rätt uppstruket över ett gammalt, vackert ansikte, sådan hade han hört henne beskrivas tusen gånger, och han förstod, att han hade stött samman med den ryktbara majorskan på Ekeby.
Hon var den mäktigaste kvinnan i Värmland, härskarinna över sju bruk, van att befalla och lydas; och han var bara en stackars livdömd man, utblottad på allt, vetande, att varje väg var honom för tung, varje rum för trångt. Hans kropp skalv av förfäran, medan hennes blick vilade på honom.
Hon stod tyst och såg på den mänskliga uselheten framför sig, de röda, svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet.
»Han är Gösta Berling, den galna prästen?» sade hon spörjande.
Tiggaren satt orörlig.
»Jag är majorskan på Ekeby, jag.»
Det gick en darrning genom tiggarens kropp. Han knäppte sina händer och lyfte ögat med en längtans blick. Vad skulle hon göra med honom? Skulle hon tvinga honom att leva? Han bävade för hennes styrka. Och dock hade han varit så nära att nå de eviga skogarnas fred.
Hon började striden med att säga honom, att Brobyprästens dotter hade fått sin kälke och sin mjölsäck tillbaka, och att hon, majorskan, hade en fristad åt honom som åt så mången annan hemlös stackare i kavaljersflygeln på Ekeby. Hon bjöd
20
