sig den. Han trycker den plymprydda hatten på huvudet, och snart spränger han bort från Ekeby, ridande på sin ypperliga vita ridhäst.
Detta är dock något annat än att sitta frusen i spiselvrån. Nu ser också han, att våren är kommen.
Han höjer sig i sadeln och sätter av i galopp. Den pälsfodrade dolman fladdrar. Hattens plym vajar. Föryngrad är mannen som jorden själv. Vaknad är han ur en lång vinter. Det gamla guldet kan ännu blänka. Det djärva krigaransiktet under den trekantiga hatten är en stolt syn.
Märklig är hans ritt. Ur marken spruta bäckar, och sippor spira upp, där han rider fram. Flyttfåglarna skrika och jubla omkring den frigjorda fången. All naturen tar del i hans glädje.
Härlig som en triumfator kommer han. Våren själv rider före på en svävande sky. Lätt och luftig är han, den ljusa anden. Han har krumhorn för munnen och spritter av lycka, där han far upp och ned i sadeln. Och runtomkring kusin Kristoffer tumlar en stab av gamla vapenbröder sina hästar: där är lyckan, som står på tå i sadeln, och äran på sin ståtliga springare och kärleken på sin eldiga arab. Märklig är ritten, märklig är ryttaren. Den språkkunniga taltrasten ropar honom an:
»Kusin Kristoffer, kusin Kristoffer! Vart skall du rida? Vart skall du rida?»
»Till Borg för att fria, till Borg för att fria,» svarar kusin Kristoffer.
»Far inte till Borg, far inte till Borg! Ogift man har ingen sorg,» skriker taltrasten efter honom.
