Förlovningsdagen är inne, dess sena skymningsstund är kommen. Grevinnan står vid fönstret i det blå kabinettet och ser norrut. Hon tror nästan, att hon kan se Ekeby, fastän tårar och töcken skymma. Hon ser så väl hur det stora trevåningshuset strålar med tre upplysta fönsterrader, hon tänker sig hur champagnen hälles i glasen, hur skålen ljuder, och hur Gösta Berling kungör sin förlovning med kvastflickan.
Om hon nu vore honom nära och helt sakta lade handen på hans arm eller bara gåve honom en vänlig blick, skulle han inte då vända om från de förskjutnas onda väg? Om ett ord från henne har drivit honom till en så förtvivlad gärning, skulle inte då ett ord från henne hejda honom?
Hon ryser för den synd, som han skall begå mot detta stackars vanlottade barn. Hon ryser för hans synd mot den arma varelsen, som nu skall lockas att älska honom, kanske blott för en dags skämt. Kanske ock — och då ryser hon än mer över den synd han begår mot sig själv — för att som en tryckande börda kedjas fast vid hans liv och för alltid förtaga hans ande kraften att nå höjden.
Och ytterst var skulden hennes. Hon hade med ett fördömelsens ord kastat ut honom på den onda vägen. Hon, som var kommen för att välsigna, för att mildra, varför hade hon vridit ännu en tagg in i syndarens törnekrona?
Jo, nu vet hon vad hon vill göra. Hon skall låta spänna de svarta hästarna för släden, ila hän över Löven, storma in på Ekeby gård, ställa sig
296
