vid vad skall jag likna den? Är det inte den väg, som de små blomsterplockerskorna själva ha att gå, en osäker, gungande, slipprig väg, deras väg, som vilja hela slagna sår, deras väg, som vilja upprätta, den lätta fotens, det snabba ögats och det modiga, kärleksfulla hjärtats väg?
Midnatten var över, då grevinnan nådde Ekeby strand. Hon hade fallit på isen, hon hade hoppat över vida rämnor, hon hade ilat över ställen, där fotsteget fylldes av upporlande vatten, hon hade halkat, hon hade krupit.
Det hade varit en tung vandring. Hon hade gråtit, där hon gått. Hon hade blivit våt och trött, och därute på isen hade mörkret, ödsligheten och tomheten gjort tankarna hemska.
Nu sist vid Ekeby hade hon måst vada i fotsdjupt vatten för att nå land. Och då hon hade kommit på stranden, hade hon inte haft mod till annat än att sätta sig ned på en sten och gråta av trötthet och hjälplöshet.
Tunga vägar vandra människors barn, och de små blomsterplockerskorna digna stundom bredvid sin korg, just då de ha hunnit dens väg, som de ville blomsterströ.
Denna unga, förnäma dam var dock en älsklig liten hjältinna. Inte hade hon gått sådana vägar i sitt ljusa hemland. Väl må hon sitta vid kanten av denna hemska, förfärliga sjö, våt, trött, olycklig, som hon är, och tänka på sitt sydliga fäderneslands blida, blomsterkantade stigar.
För henne är det inte mer fråga om söder
298
