Han hör klockan klämta, forsen brusa. Han hör dånet av bristande is, larmet av törnande stockar, de upproriska vågornas brusande, hånande, segerjublande frihetssång.
Då störtar han ut i natten, glömmande allt. Därinne må de stå med lyfta glas och vänta ända till världens sista dag; nu bryr han sig inte mer om dem. Fästmön får vänta, patron Julius’ tal får dö på hans läppar. Ringarna skola inte växlas denna natten, den förstenande förvåningen skall inte sänka sig ned över den lysande församlingen.
Nu ve er, upproriska vågor, nu gäller det i sanning att tillkämpa er friheten! Nu är Gösta Berling kommen ner till fallet, nu har folket fått en anförare, nu tändes mod i förfärade hjärtan, nu stiga försvarare upp på murarna, nu börjar en väldig strid.
Hör hur han ropar till folket! Han befaller, han sätter alla i verksamhet.
»Ljus måste vi ha, ljus framför allt, här förslår inte mjölnarens hornlykta. Se på de där rishögarna, bär upp dem på branten och tänd på dem! Det blir arbete för kvinnor och barn. Fort bara, lägg upp ett stort, flammande risbål och tänd det! Det skall upplysa vårt arbete, det skall synas vida och kalla hit hjälpare. Och låt det aldrig slockna! Bringa halm, bringa ris, låt klara flammor låga mot skyn!
Se, se, ni vuxna män, här är arbete för er! Här är timmer, här är plank, foga samman en nöddamm, som vi kunna sänka ner framför den
