där, usel och bedrövlig med självmordstankar i sinnet, tror han inte, att jag skulle ta dem ur honom i ett andedrag? Då skulle jag ha tårar för honom och böner, som vände upp och ner på honom, och jag skulle frälsa hans själ, men nu är jag död.
Har han hört, att jag en gång var den vackra Margareta Celsing? Det var inte i går, men ännu kan jag sitta och gråta mina gamla ögon röda över henne. Varför skall Margareta Celsing vara död och Margareta Samzelius leva, varför skall majorskan på Ekeby leva, säg, Gösta Berling?
Vet han hurudan Margareta Celsing var? Hon var smärt och späd och försagd och oskyldig, Gösta Berling. Hon var en sådan, på vilkens grav änglarna gråta.
Hon visste om intet ont, ingen hade gjort henne sorg, hon var god mot alla. Och vacker var hon, riktigt vacker.
Det var en ståtlig man, han hette Altringer. Gud vet hur han kom att färdas fram däruppe i Älvdalens vildmarker, där hennes föräldrar hade sitt bruk. Honom såg Margareta Celsing: han var en skön, härlig man, och han älskade henne.
Men han var fattig, och de kommo överens att vänta på varandra i fem år, som det står i visan.
Då tre år voro gångna, fick hon en annan friare. Han var ful och stygg, men hennes föräldrar trodde, att han var rik, och de tvungo Margareta Celsing med lock och pock, med slag och hårda ord att ta honom till man. Ser du, den dagen dog Margareta Celsing.
