inom honom och så ljust, då han tänker på vilken väg hon har vandrat, hur våt hon är, hur förfrusen, hur ängslig hon måtte vara, hur förgråten hennes stämma ljuder!
»Nej,» säger han, »jag är inte förlovad.»
Då griper hon än en gång hans hand och smeker den. »Jag är så glad, jag är så glad,» säger hon, och hennes bröst, som har sammanpressats av ångest, skakas av snyftningar.
Då är det blommor nog på poetens väg. Allt mörkt, ont och hatfullt smälter bort ur hans hjärta.
»Vad ni är god, vad ni är god!» säger han.
Strax ovanför dem gå vågorna till storms mot all Ekeby ära och glans. Nu har folket inte mer någon ledare, ingen ingjuter mod och hopp i deras hjärtan, nu störtar vågbrytaren, vågorna slå samman över den, och så rusa de segervissa fram mot näset, där kvarn och smedja stå. Ingen arbetar mer för att stå emot vågorna, ingen tänker nu mer på något annat än att rädda liv och bohag.
Det är så naturligt för de båda unga människorna, att Gösta skall följa grevinnan hem. Han kan ju inte lämna henne ensam i den mörka natten, inte låta henne ännu en gång ensam vandra över den smältande isen. De tänka inte ens på att han behöves uppe vid smedjan, de äro så lyckliga över att åter vara vänner.
Det är så lätt att tro, att dessa unga människor hysa en varm kärlek för varandra, men vem kan veta det säkert? I brutna och spridda skärvor ha deras livs lysande äventyr nått fram till mig. Jag
