BOTGÖRING
KÄRA VÄNNER, om det skulle hända er, att ni möter en ynklig stackare på er väg, en liten bedrövad varelse, som låter hatten hänga på ryggen och håller skorna i handen för att inte äga något skydd mot solens brand och vägens stenar, en försvarslös, som av egen vilja nedkallar all ofärd över sitt huvud, nåväl, gå då förbi honom i tyst bävan! Det är botgöraren, förstår ni, botgöraren, på väg till de heliga gravarna.
Botgöraren måste bära den grova kåpan och leva av oblandat vatten och torrt bröd, om han än vore en konung. Han måste gå och inte åka. Han måste tigga, inte äga. Han måste sova bland tistlar. Han måste nöta de hårda gravhällarna med knäfall. Han måste svänga det taggiga gisslet över sin rygg. Han kan inte känna sötma utom i lidandet, inte ljuvhet utom i sorgen.
Den unga grevinnan Elisabet var en gång den, som bar den grova kåpan och trådde de törniga
312
