fyra varje morgon! Lägg på den ovana arbeterskan ett orimligt dagsverke vid den tunga drällväven! Det är gott. Botgörerskan har måhända inte kraft nog att själv svänga gisslet med tillräcklig styrka.
Då den stora vårbyken kommer, låter grevinnan Märta henne stå vid baljan i tvättstugan. Hon kommer själv för att se på hennes arbete. »Vattnet är för kallt i din balja,» säger hon och tar sjudande vatten ur en gryta och slår över hennes bara armar.
Kall är dagen, då tvättkvinnorna måste stå vid sjön och skölja kläderna. Stormbyar brusa fram och överhölja dem med snöblandat regn. Drypande våta och tunga som bly bli tvättkvinnornas kjortlar. Hårt är arbetet med klappträet. Blod spricker fram under de fina naglarna.
Men grevinnan Elisabet klagar inte. Prisad vare Guds godhet! Var har botgöraren sin sötma utom i lidandet? Gisslets taggiga knutar falla mjukt, som om det vore blad av rosor, på den botgörandes rygg.
Den unga kvinnan får snart veta, att Gösta Berling lever. Den gamla har blott velat narra henne till bekännelse. Ja, vad mer? Se Guds väg! Se Guds styrelse! Så har han lockat den syndiga in på försoningens väg.
Blott en sak måste hon ängslas över. Hur skall det gå hennes svärmor, vars hjärta Gud för hennes skull har förhärdat? Ack, han skall döma henne i mildhet. Hon måste vara ond för att hjälpa den syndiga att återvinna Guds kärlek.
Inte visste hon hur ofta en själ, som har prövat
