kunde inte känna, att hon var min mor, Gösta Berling. Jag hälsade på henne som på en främmande och bjöd henne sitta ner vid mitt bord och ta del i måltiden.
Hon ville tala till mig, som om jag hade varit hennes dotter, men jag sade henne, att hon tog fel, mina föräldrar voro döda, de hade båda dött på min bröllopsdag.
Då gick hon in på leken. Sjuttioårig var hon, tjugu mil hade hon åkt på tre dagar. Nu satte hon sig utan krus till middagsbordet och tog sig mat; hon var en mäkta kraftfull människa.
Hon sade, att det var sorgligt, att jag hade gjort en sådan förlust just den dagen.
’Det sorgligaste var’, sade jag, ’att mina föräldrar inte hade dött en dag förr, så hade inte bröllopet blivit av.’
’Är den nådiga majorskan inte nöjd med sitt äktenskap?’ frågade hon då.
’Jo,’ sade jag, ’nu är jag nöjd. Jag skall alltid vara nöjd och lyda mina kära föräldrars vilja.’
Hon frågade om det hade varit mina föräldrars vilja, att jag skulle hopa skam över mig och dem och svika min man. Ringa heder visade jag mina föräldrar genom att göra mig till en visa i var mans mun.
’De få ligga, som de ha bäddat,’ svarade jag henne. Och för resten skulle den främmande frun förstå, att jag inte ämnade tillåta, att någon smädade mina föräldrars dotter.
