majoren och majorskan, där det talades om leveranser på många hundra skeppund.
Men vad brydde kavaljererna sig om majorskans kontrakt? De höllo glädjen och fiolspelet och kalasandet vid makt. De sågo till, att dansen gick över bruksbackarna.
Järn kom från Stömne, järn från Sölje. Järnet från Kymsberg letade sig genom ödemarker ned till Vänern. Från Uddeholm kom det och från Munkfors och från alla de många bruken. Men var är järnet från Ekeby?
Är inte Ekeby längre det förnämsta av Värmlands bruk? Vakar ingen över den gamla gårdens ära? Som aska för vinden är den lämnad i händerna på vårdslösa kavaljerer. De låta dansen gå över bruksbackarna. Vad annat mäkta deras usla hjärnor ombestyra?
Men forsar och älvar, skutor och pråmar, hamnar och slussar undra och fråga: »Kommer inte järnet från Ekeby?»
Och det viskar och frågar från skog till sjö, från berg till dal: »Kommer inte järnet från Ekeby? Kommer det aldrig mer något järn från Ekeby?»
Och djupt inne i skogen börjar kolmilan skratta, och de stora hammarhuvudena i de mörka smedjorna tyckas hånle, gruvorna spärra upp sina vida gap och storskratta, pulpeterna på grosshandelskontoren, där majorskans kontrakt ligga förvarade, vrida sig i skratt. »Har ni hört så lustigt? De ha inget järn på Ekeby, på det yppersta av Värmlands bruk ha de inget järn.»
