vid färjstället över Klarälven just morgonen, som följde efter den natt, då grevinnan Elisabet hade begivit sig österut på vandring. Men helt visst skulle det ha varit mer underligt, om inte den unga kvinnan hade funnit någon hjälp i sin nöd. Det hände nu så, att hon, som hade gått hela natten, kom fram på landsvägen, som gick ned till färjan, just som kavaljererna ämnade lägga ut, och de blevo stående och sågo på henne, medan hon talade med färjkarlen och han lossade båten. Hon var klädd som en bondpiga, och de anade inte vem hon var. Men de stodo ändå och stirrade på henne, därför att det var något bekant hos henne. Medan hon nu stod där och talade med färjkarlen, syntes ett dammoln på landsvägen, och ur dammolnet skymtade fram en stor, gul kalesch. Hon förstod, att den var från Borg, att man var ute och sökte henne, och att hon nu skulle bli upptäckt. Hon kunde inte längre tänka på att komma undan i färjkarlens båt, och det enda gömställe hon såg var kavaljerernas pråmar. Hon störtade bort mot dem utan att se vad det var för folk ombord. Och väl var, att hon inte såg det, ty annars hade hon väl hellre kastat sig under hästarnas fötter än tagit sin tillflykt dit.
När hon hade kommit ombord, skrek hon bara: »Göm mig, göm mig!» Och så snavade hon och föll omkull på järnlasten. Men kavaljererna bådo henne vara lugn. De stötte hastigt från land, så att pråmen kom ut i strömfåran och drev ned mot Karlstad, just då kaleschen kom fram till färjstället.
