brädet utanför manbyggnaden och såg på sin egendom. Herre Gud! Vackrare ställe fanns inte. Gräsplanen framför huset låg i en sakta sluttning och var täckt av fint, ljusgrönt gräs. Det fanns inte make till gräsplan. Fåren fingo beta på den och barnen rasa där med sina lekar, men den höll sig ändå alltid lika tät och grön. Lien gick aldrig över den, men minst en gång i veckan lät husmodern sopa bort alla stickor och strån och torra blad ur det friska gräset. Han såg på sandgången framför huset och drog plötsligen åt sig fötterna. Barnen hade sent på kvällen krattat den i riktiga mönster, och hans stora fötter hade gjort förfärlig skada på det fina arbetet. Tänk ändå, hur allt växte på detta ställe! De sex rönnarna, som bevakade gårdsplanen, voro höga som bokar och vida som ekar. Sådana träd hade man väl aldrig sett förr. Granna voro de med de tjocka stammarna klädda av gula lavar och med stora, vita blomklasar stickande fram ur den mörka grönskan. Han måste tänka på himmelen och dess stjärnor. Man kunde nog förundra sig över hur träden växte där på gården. Där stod en gammal pil, så tjock, att två karlar inte kunde famna om den. Den var nu murken och ihålig, och åskan hade tagit toppen av den, men dö ville den inte. Varje vår kom en knippa friskt grönt upp ur den avbrutna huvudstammen för att visa, att den levde. Den där häggen vid östra gaveln hade blivit ett träd så stort, att det överskyggade hela huset. Hela torvtaket var vitt av dess fällda blomblad, ty häggen hade redan blommat ut. Och
