gingo så jämnt, och där de små rutorna tycktes vara en provkarta på allt, som kunde sättas och sås. Det var barnens land.
Och Lilliecrona fick i hast fiolen upp till hakan och började spela. Fåglarna började sjunga i det stora busksnåret, som skyddade trädgården för nordanvinden. Det stod inte till för någon med stämma begåvad varelse att tiga, så härlig var morgonen. Stråken rörde sig alldeles av sig själv.
Lilliecrona gick upp och ned på gångarna och spelade. »Nej,» tänkte han, »vackrare ställe finns inte.» Vad var Ekeby mot Lövdala! Hans hem var torvtäckt och blott en våning högt. Det låg i skogsbrynet med berget över sig och den långa dalen framför sig. Det var intet märkvärdigt med det: ingen sjö fanns där, intet vattenfall, inga strandängar och parker, men det var likafullt vackert. Det var vackert, därför att det var ett gott, fridfullt hem. Livet var lätt att leva där. Allt, som på andra ställen skulle ha alstrat bitterhet och hat, blev där utjämnat med mildhet. Så skall det vara i ett hem.
Inne i byggnaden ligger husfrun och sover i ett rum, som vetter åt trädgården. Hon vaknar plötsligt och lyssnar, men hon rör sig inte. Hon ligger småleende och lyssnar. Så kommer musiken allt närmare, och till sist är det, som om spelmannen hade stannat under hennes fönster. Det är väl inte första gången, som hon har hört fiolspel under sitt fönster. Han brukar komma så där,
346
