Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/403

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

bastun, där fläsket rökes, och bära nyrökta skinkor på en stång mellan sig. »Vill vår nådiga grevinna känna och lukta?» säga pigorna. »Är fläsket nog rökt?»

Grevinnan Märta, husmoder på Borg vid den tiden, lutar sig fram över räckverket och ser på fläsket, men i samma stund lägger finngumman sin hand på en av skinkorna.

Se dock denna bruna, skinande svålen, detta tjocka lager av fett! Känn denna friska doft av enris från de nyrökta skinkorna! O, mat för gångna gudar! Häxan vill äga allt detta. Hon lägger sin hand på fläsket.

Ack, bergens dotter är inte van att tigga och bedja! Är det inte av hennes nåd, som blommor frodas och människor leva? Frosten och den ödeläggande stormen och vattenfloden, allt står i hennes makt att sända. Därför höves inte henne att bedja och tigga. Hon lägger sin hand på vad hon önskar sig, och det är hennes.

Grevinnan Märta vet dock intet om den gamlas makt.

»Bort med sig, tiggarkäring!» säger hon.

»Ge mig skinkan!» säger Dovres häxa, ulvars ryttarinna.

»Hon är tokig!» utropar grevinnan. Och hon befaller pigorna att gå in i boden med sin börda.

Den månghundraårigas ögon flamma av vrede och lystnad.

»Ge mig den bruna skinkan!» upprepar hon. »Eljest går det dig illa.»


23.353