dotter och göra folk av henne, så kan hon ju tacka sin Gud, att han stal hennes mjöl. Nå, vill han?»
Han lyfte upp huvudet och såg henne rätt in i ögonen.
»Är det allvar?»
»Det är det, Gösta Berling.»
Då vred han händerna i ångest. Han såg framför sig de spejande ögonen, de hopknipna läpparna och de utmärglade små händerna. Så skulle den unga varelsen få skydd och vård, och förnedringens tecken plånas ut från hennes kropp, ondskan från hennes själ. Nu stängdes vägen för honom upp till de eviga skogarna.
»Jag skall inte döda mig, så länge hon står under majorskans vård,» sade han. »Jag visste nog, att majorskan skulle tvinga mig att leva. Jag kände strax, att majorskan var mig övermäktig.»
»Gösta Berling!» sade hon högtidligt. »Jag har kämpat om honom som om mig själv. Jag sade till Gud: ’Om det finns något av Margareta Celsing levande i mig, så tillåt, att hon träder fram och visar sig, att den mannen inte måtte gå och döda sig!’ Och han tillstadde det, och du såg henne, och därför kunde du inte gå. Och hon viskade till mig, att för det arma barnets skull torde du väl uppge din avsikt att dö. Ni flyger väl dristigt, ni vilda fåglar, men vår Herre känner det nät, som fångar er.»
Han är en stor och underlig Gud,» sade Gösta Berling. »Han har gäckat mig och förkastat mig, men han vill inte låta mig dö. Ske hans vilje!»
