Björnidet, där sjön slutar. Han såg mot väster och öster, där de långa bergen kanta dalen, och han knöt näven omigen. Och envar kände, att om han hade haft en knippa blixtar i sin högra hand, skulle han i vild glädje ha slungat dem ut över det lugna landet och spritt jämmer och död, så långt han hade mäktat. Ty nu hade han så vant sitt hjärta vid det onda, att han visste sig ingen fröjd annat än i elände. Småningom hade han lärt sig själv att älska allt fult och uselt. Han var mer vansinnig än den vildaste galning, men detta förstod ingen.
Det gick underligt tal sedan genom landet. Det sades, att då kyrkvaktaren kom för att stänga kyrkan, bröts axet av nyckeln, därför att ett hårt hopviket papper satt instucket i låset. Han gav det åt prosten. Det var, som man väl kunde förstå, en skrivelse, avsedd för en varelse i den andra världen.
Man viskade om vad där hade stått att läsa. Prosten hade bränt upp papperet, men kyrkvaktaren hade sett på, medan djävulstyget brann. Bokstäverna hade lyst klart röda på svart grund. Han hade inte kunnat undgå att läsa. Han läste, sade man, att den elake ville lägga landet öde, så långt som Bro kyrktorn syntes. Han ville se skogen skymma bort kyrkan. Han ville se björn och räv bo i människornas boningar. Åkrarna skulle ligga obrukade, och varken hund eller hane skulle höras i de trakterna. Den elake ville tjäna sin
