lingen! Han använder de gamlas många fraser, då han talar till henne. Hon bara ler och är lycklig.
Mot kvällen bjuder han henne armen, och de promenera i hans gamla förfallna trädgård. Hon ser ingenting fult och vanskött. Förvuxna buskar bli klippta häckar, ogräset lägger sig till jämna, glänsande mattor, långa alléer skugga henne, och i nischer av dunkel grönska glänsa vita statyer av ungdomen, av troheten, av hoppet, av kärleken.
Hon vet, att han har varit gift, men hon minns det inte. Hur skulle hon kunna minnas något sådant? Hon är ju tjugu år, han tjugufem. Han är förvisso endast tjugufem, ung, med svällande krafter. Är det han, som skall bli den snåla Brobyprästen, han, den leende ynglingen? Stundom susa för hans öra bud om mörka öden. Men de fattigas jämmer, de bedragnas förbannelser, föraktets speglosor, nidvisorna, hånet, allt detta finns inte ännu för honom. Hans hjärta brinner blott av en ren och oskyldig kärlek. Inte skall den stolta ynglingen en gång älska guldet så, att han ville krypa efter det i den lägsta smuts, tigga det av de vägfarande, lida förödmjukelse, lida smälek, lida köld, lida hunger för att få det? Skall väl han svälta sitt barn, plåga sin hustru för detta samma eländiga guldet? Det är omöjligt. Sådan kan han inte vara. Han är en god människa som alla andra. Han är inget odjur.
Inte går hans ungdoms älskade vid sidan av en föraktad usling, ovärdig det ämbete han har vågat åtaga sig! Det gör hon inte.
378
