snörda av rörelse voro kavaljerernas strupar likaväl som hans egen. Tårarnas dimma skymde blickarna. Avskedstalen avbrötos av snyftningar. Ve över tillvaron! Hans liv skulle hädanefter bli en enda lång längtan. Aldrig skulle han draga sina läppar till löje, visorna skulle dö bort ur hans minne, som blommor dö från en höstlig jord. Han skulle blekna bort, falla av, vissna som en frostbiten ros, som en törstande lilja. Aldrig mer skulle kavaljererna se den arme Julius. Tunga aningar överforo hans själ, liksom skuggor av stormjagade moln överfara våra nyodlade fält. Han skulle resa hem för att dö.
Blomstrande av hälsa och välmåga stod han nu inför dem. Aldrig mer skulle de se honom sådan. Aldrig mer skulle de skämtande fråga honom när han sist såg sina tåspetsar, aldrig mer skulle de önska sig hans kinder till kägelklot. I lever och lungor var det onda redan bofast. Det gnagde och tärde. Länge hade han känt det. Hans dagar voro räknade.
O, att Ekeby kavaljerer dock ville behålla den döde i troget minne! O, att de inte måtte glömma honom!
Plikten kallade honom. Därhemma satt hans mor och väntade på honom. I sjutton år hade hon väntat honom hem från Ekeby. Nu hade hon skrivit ett kallelsebrev, och han skulle lyda. Han visste, att det skulle bli hans död, men han skulle lyda som en god son.
O, de gudomliga gästabuden! O, de ljuva
