Se, sådan är människan! För svag att möta sorgen i all dess bitterhet! Nog sörjde kavaljererna denne vän, som drog bort för att dö, denna vissnande lilja, denna dödsskjutna sångarsvan. Dock lättades deras hjärtas beklämning, då de sågo honom draga bort ridande på den stora oxens rygg, medan hans tjocka kropp skakades av snyftningar, hans armar, utbredda till en sista omfamning, sjönko ned i förtvivlan, och hans ögon sökte rättvisa hos en oblid himmel.
Därute på landsvägen började töcknen skingras för patron Julius, och han märkte, att han satt på ett djurs gungande rygg. Och då säger man att han började grubbla över allt det, som kan ske under sjutton långa år. Den gamla Kajsa var synbart förändrad. Hade havremålen och klövervallarna på Ekeby kunnat vålla slikt? Och han ropade — jag vet inte om stenarna vid landsvägen eller fåglarna i snåren hörde det —, men sant är det, att han ropade: »Djävulen martere mig, tror jag inte du har fått horn, Kajsa!»
Efter ännu en stunds grubbel lät han sig sakta glida ned från oxens rygg, steg upp i skrindan, satte sig på matsäcksskrinet och for i tunga tankar vidare.
Om en stund, då han kom fram mot Broby, fick han höra taktfast sång:
»Ett och tu,
sex och sju.
Värmlands jägare komma nu.»
384
