Så klingade det honom till mötes, men några jägare var det inte, utan de glada fröknarna från Berga och ett par av lagmannens i Munkerud vackra döttrar var det, som kommo vandrande längs vägen. De hade satt sina små matsäcksknyten på långa stänger, vilka vilade på deras axlar som gevär, och de tågade modigt fram i sommarhettan, sjungande i god takt: »Ett och tu, sex och sju — — —»
»Varthän, patron Julius?» ropade de, då de mötte honom utan att akta på de moln av sorg, som betäckte hans panna.
»Jag drager bort från syndens och fåfänglighetens hem,» svarade patron Julius. »Jag vill inte längre dväljas bland lättingar och ogärningsmän. Jag far hem till min mor.»
»Å,» ropade de, »det är inte sant! Patron Julius vill inte lämna Ekeby!»
»Jo» sade han och slog knytnäven i klädkistan. »Som Loth flydde från Sodom och Gomorra, så flyr jag från Ekeby. Nu finns där inte en rättfärdig man. Men då jorden störtar samman under dem och svavelregnet smattrar ned ur skyn, då skall jag fröjdas över Guds rättvisa domar. Adjö, flickor, akta er för Ekeby!»
Därmed ville han fara vidare, men detta var ingalunda de glada flickornas mening. De hade för avsikt att vandra upp till Dunderklätten för att bestiga den, men vägen var lång, och de hade god lust att i Julius skrinda fara ända till bergets fot.
Lyckliga de, som kunna glädjas åt livets solsken och inte behöva någon kurbits för att skydda sin
