jord, han får dock vara glad, att inte alla förkasta honom.
Vänner, människors barn, när jag dör, får jag säkert vila i kyrkogårdens mitt, i mina fäders grav. Säkert har jag inte rövat de minas bärgning, inte lyft min hand mot mitt eget liv, men helt säkert har jag inte vunnit en sådan kärlek, säkert vill ingen göra så mycket för mig som kavaljererna för denne ogärningsman. Helt visst kommer ingen om kvällen, då solen går bort och det blir ensligt och sorgesamt i de dödas gårdar, för att mellan mina knotiga fingrar sätta de brokiga korten.
Inte ens kommer man, vilket jag hellre såge, ty korten locka mig föga, med fiol och stråke till graven, för att min ande, som irrar kring det multnande stoftet, måtte vagga i tonernas ström som en svan i glittrande vågor.
