Men aldrig skulle hon glömma den månad, som följde den augustiafton, då hennes förlovning eklaterades, hela denna vansinnets tid.
Baron Adrian blev för varje dag allt sorgsnare och tystare. Han kom nog till Björne mycket ofta, ibland flera gånger om dagen, men hon kunde inte undgå att märka hur förstämd han var. Tillsammans med andra kunde han ännu skämta, men i hennes sällskap blev han omöjlig: tystnad och tråkighet hela karlen. Hon förstod nog hur det var med honom. Det var inte så lätt, som han trodde, att gifta sig med en ful kvinna. Nu hade han fattat avsmak för henne. Ingen visste bättre än hon själv hur ful hon var. Hon hade nog visat honom, att hon inte önskade några smekningar eller kärleksbetygelser, men han pinades ändå av att tänka på henne som sin hustru, och det blev värre för honom dag för dag. Varför gick han då och våndades? Varför slog han inte upp? Hon hade givit honom vinkar, som voro tydliga nog. Själv kunde hon ingenting göra. Hennes far hade helt enkelt sagt henne, att hennes rykte inte tålde några flera äventyrligheter i förlovningsväg. Då hade hon föraktat dem båda lika djupt, och varje utväg hade synts henne god nog för att undkomma dessa sina herrar.
Så, endast ett par dagar efter det stora förlovningskalaset, hade omslaget kommit plötsligt och underligt.
428
