fallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?
Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där slängde han ned den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.
Medan han bar stenen över gården, hade Marianne stått vid fönstret i matsalen och sett på honom. Hon hade aldrig sett honom så förfärlig. Han var hennes herre, denne fruktansvärde med den omätliga styrkan, en orimlig, nyckfull herre, som aldrig frågade efter något annat än sitt eget behag!
De höllo på att äta frukost, och hon stod med en bordskniv i handen. Ovillkorligen lyfte hon kniven.
Fru Gustava fattade henne om handleden.
»Marianne!»
»Vad står på, mor?»
»Å, Marianne, du såg så konstig ut. Jag blev rädd.»
Marianne betraktade henne länge. Hon var en liten, torr människa, gråhårig och rynkig redan vid femtio år. Hon älskade som en hund, hon, utan att räkna hugg och slag. Hon var oftast vid gott mod, och ändå gjorde hon ett sorgligt intryck. Hon var som ett stormpiskat träd på havsstranden, hon hade aldrig fått ro att växa.
430
