»Nej, Adrian, kommer du in här?» och hon ser förfärad på alla packsakerna.
Han blir genast skygg och blyg och stammar fram en ursäkt.
»Jag håller på att skriva till dig,» säger hon. »Se här, du kan gärna läsa det genast.»
Han tar brevet, och hon sitter och ger akt på honom, medan han läser. Hon längtar efter att få se hans ansikte stråla upp i glädje.
Men han har inte läst långt, förrän han blir eldröd i ansiktet, kastar brevet på golvet, trampar på det och svär, riktigt stormsvär.
Då far en sakta darrning genom Marianne. Hon är ingen nybörjare i studiet av kärleken, dock har hon inte förstått denna oerfarna pojke, detta stora barn.
»Adrian, kära Adrian!» säger hon. »Vad är det för komedi du har spelat med mig? Kom och säg mig sanningen!»
Han kom och höll rent av på att kväva henne med smekningar. Stackars gosse, så han hade våndats och längtat!
Om en stund såg hon ut. Där gick fru Gustava alltjämt och talade med den store brukspatronen om blommor och fåglar, och här satt hon och jollrade om kärlek. »Livet har låtit oss båda känna sitt hårda allvar,» tänkte hon och log vemodigt. »Det vill trösta oss, vi ha fått var sitt stora barn att leka med.»
Det var ändå gott, att hon kunde bli älskad. Det var ljuvt att höra honom viska om den troll-
