ningpungar, fattiga män, sorglösa män, kavaljerer hela dagen.
Inga morsgrisar, inga sömniga herrar på eget hemman. Vägfarande män, glada män, riddare av hundra äventyr.
Tom står nu kavaljersflygeln sedan många år. Ekeby är inte mera hemlösa kavaljerers utkorade tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga adelsmän draga inte mer runtom Värmland i rangliga enspännare. Men låt de döda leva, låt dem uppstå, de glada, de sorglösa, de evigt unga!
Alla dessa ryktbara män kunna spela ett eller flera instrument. Alla äro de så fulla av egenheter och ordstäv, av infall och visor som myrstacken av myror, men envar har dock sin särskilda stora egenskap, sin högt skattade kavaljersdygd, som skiljer honom från de övriga.
Främst av dem alla, som sitta kring bålen, vill jag nämna Beerencreutz, översten med de stora, vita mustascherna, killespelaren, Bellmanssångaren, och jämte honom hans vän och krigskamrat, den tystlåtne majoren, den store björnjägaren Anders Fuchs, och som den tredje i laget den lille Ruster, trumslagaren, som länge hade varit överstens tjänare, men hade vunnit kavaljersrang genom skicklighet i punschbrygd och generalbas. Sedan må omtalas den gamle fänriken Rutger von Örneclou, kvinnotjusaren, klädd i spännhalsduk och peruk, utstyrd i krås och sminkad som en kvinna. Han var en av de yppersta kavaljererna och likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, som var en
